Jag måste säga att jag välkomnar den här typen av reflektion och debattinlägg eftersom den sätter fokus på saker och ting som antas vara riktiga. Men som vid närmare studier inte visar sig riktigt hålla streck. Skribenterna tar sin utgångspunkt i språkfrågan, vilket är naturligt eftersom denna aspekt varit en central del i STR-T:s bildande och kritik. Men om man tittar lite närmare på den empiri som finns kring huruvida man fick eller inte fick prata finska i skolan, så fanns det inget formellt förbud och det var en tolkningsfråga hur mycket man tilläts tala finska i skolan.

Problemet som jag ser det är att man har koncentrerat frågan om förtryck till en aspekt som i allra högsta grad är oklar om det verkligen var ett förtryck empiriskt sett. Enligt min mening borde man istället inrikta frågan på hur det offentliga Sverige behandlade tornedalingar strukturellt politiskt och ekonomiskt, vilket också skriftställarna är inne på men som de inte utvecklar. Frågan gäller hur försvenskningsprocessen genomfördes och vilka följder fick den? Det är utifrån denna utgångspunkt som förtrycksfrågan får en annan dimension, än att enbart handla om hur man blev behandlad i skolan och huruvida man fick prata finska eller inte.

Saken är den att vid slutet av 1800-talet befann sig Sverige i ett ekonomisktpolitiskt och försvarspolitiskt dilemma. Redan under 1860-talet, till följd av den liberala näringsfrihetsförordning som infördes 1864, ställdes krav från det allmännas sida att kontrollera de utländska intressena i svensk ekonomi. Man var från konservativt håll speciellt orolig kring de norrbottniska skogarna och gruvbrytningen. Denna tid kännetecknades av en protektionistisk politik, där det gällde att minska importen och öka exporten.

Problemet kom att accentueras när det gällde utvinningen av malmfälten som krävde en malmbana från öster till väster för att kunna få en effektiv logistik. Oskar II motsatte sig dock detta till en början, och det av ett gott skäl. Problemet var att Ryssland hade börjat skramla med vapen och hotade med en invasion. Det ansågs klarlagt att Alexander III vid sin tronbestigning 1881 ville ha tillgång till en isfri hamn västerut, eftersom Ryssland misslyckats med detta söderut och österut. Varangerfjorden ansågs vara målet för de Ryska intressena.

Det fanns tre omständigheter som talade för en invasion vid denna situation:

1) Ökad finsk invandring till Nordnorge som ledde till ett yrkande av en gränsrevision till fördel för Ryssland;

2) En konstitutionell kris i Norge där unionsbandet till Sverige var under upplösning vilket även det talade för Ryska intressen;

3) En upptrappad krigssituation mellan Ryssland och Tyskland 1887 där Oskar II ställde sig bakom de tyska intressena.

Att i det läget bygga en malmbana från öster till väster var inte befrämjande eftersom en förfinskning västerut från Finland ansågs gynna en rysk invasion. Gränsen till Finland blev därför föremål för en ökad kontroll och militär vaksamhet. Men problemet var att en utvinning av malmfälten var nödvändig för den svenska ekonomin. Så något måste göras!

Det är i detta läge som Tornedalen kommer i fokus. Tornedalen är en östlig landförbindelse och tornedalingen var vid tillfället etniskt finsk och kunde misstänkas vara illojal mot det svenska. Kungamakten kunde inte göra mycket åt landförbindelsen, men tornedalingens finskhet måste stävjas. Det blev Statskyrkans uppgift att odla den kristna tron hos befolkningen och skolans uppgift att lära svenska, svensk historia och svenska seder till barnen. Det ska då sägas att Statskyrkan, inte minst uttryckt genom Prinsessan Eugenias oro kring tornedalingens kristenhet, under åtminstone två decennier hade haft problem att etablera sig i Tornedalen eftersom laestadianismen var motsträvig till att förmedla

Statskyrkans tolkning av den sanna läran och vägrade i princip under hela 1800-talets slut att ansluta sig till denna tolkning. Laestadianismen, inte minst västlaestadianismen, motsatte sig utbildade präster och föredrog lekmannapredikanter som hade stor legitimitet hos tornedalingen. En kampanj måste därför föras för ökad svenskhet vilket med tiden blev framgångsrikt eftersom den östlaestadianska riktningen vid slutet av 1890-talet accepterade Statskyrkans tolkning om den sanna läran. August Lundberg var i denna process en framträdande predikant med inflytande från norsk Lyngen-laestadianism där den senare tidigt anpassade sig till den Norska Statskyrkans tolkning av den sanna läran.

Tillfrågades då tornedalingen överhuvudtaget om sin åsikt kring detta ekonomiskt-politiska och försvarspolitiska dilemma att knyta starkare band till Sverige kulturellt och etniskt? Nej, de blev inte tillfrågade. Statsmakten och dess myndigheter sökte inte politisk legitimitet hos tornedalingen för sin sak. Statsmaktens företrädare tog sig istället friheten att på egen hand bemyndiga vad som skulle ske i Tornedalen framledes. Tornedalingen skulle helt enkelt försvenskas oavsett vad denne ville. Det var ren och skär kolonialpolitik och ett exempel på politiskt förtryck. Det kan man inte komma ifrån.

Men accepterade då tornedalingarna detta? Ja det tycks de ha gjort. Den laestadianska rörelsen som hade störst kollektiv kraft att stå emot försvenskningsprocessen brydde sig aldrig om denna. Laestadianismen var en inomvärldslig rörelse som helt saknade en politisk agenda. Eftersom ingen annan social rörelse fanns av betydelse så följde en acceptans hos tornedalingen för försvenskningsprocessen. Jag menar att denna acceptans var ett exempel på ’definition of situation’ (ett normativt tryck att uppföra sig enligt den kod som vunnit allmän acceptans bland allmänheten). Därför uppstod aldrig ett motstånd mot försvenskningsprocessen.

Istället en acceptans som ledde till ekonomisk utarmning, regionalpolitisk försummelse när det gällde industri- och näringslivspolitik, kommunalt och förvaltningsmässigt beroende av staten och arbetskraftsutflyttning söderut till följd av strukturrationaliseringen under 50-talet, vilket för övrigt är den enda kapitalresurs som Tornedalen levererat till svensk kapitalism. Den senare processen ledde till ett kulturellt förtryck eftersom tornedalingen hade både finskt efternamn och inte kunde svenska så väl. Tornedalingen blev istället betraktad som ett folk av ’andra sorteringen’ och inte som en tillgång som tilläts stå på egna näringslivsmässiga ben i Sverige.